För 4 år sedan, vid den här tiden, låg min för dagen absurt ufo-formade Julia med förvärkar. Som hon kämpade, min duktiga Prinsessa och blivande mor, och under kvällen tittade den första valpen ut. Hela 7 bäbisar hade dolt sig där inne i jättemagen, några fler än vad vi kunde tänka oss.

Under 4 år hinner mycket hända, och för oss och Z-valparna har det ju verkligen gjort det. Ian och Azta fick sluta sina dagar alldeles, alldeles för tidigt. Deras mor, min älskade Julia, har ju även hon lämnat oss. Men låt oss glömma det sorgliga för idag iallafall, och tänk på hur bra det faktiskt blev - också! För smarta, snygga & trevliga - det är de! - Julias barn som fyller hela 4 år idag!

GRATTIS-KRAMAR I MASSVIS

TILL MINA FINA, FINA "BARNBARN" -

Zören, Malte, Nosa, Zelma & Hedda

Och nej, nej, nej - ingen Josef här inte! Däremot skall Isak få en försenad 10-års present i form av en liten Garpenborg's Gregorious, och Agneta & Björn ytterligare en staffejuvel att dyrka.

Och jag, jag får nog pussa lite på honom emellanåt jag också!  

Snällaste, raraste ISAK

10 år!  

Åh, jag minns så väl när vi på Isak-dagen år 2000 åkte upp för att hämta hem varsin liten Skyeotts-bäbis, jag & Agneta. Kallt var det, snöigt var det, de snirkliga vägarna var glashala. Men fram kom vi, och hem också, med två små brindle-juveler. 

Lilla Iris rycktes tvärr ifrån oss oväntat och alldeles för tidigt, men Isak - den godingen! - är still going strong. Fortfarande samma gamla mysgubbe, lite gråare, lite stelare, han ser lite dåligt - men är man 10 år så är man :-)

Det kunde inte blivit bättre än vad det blev för er, eller hur Agneta?

Som kontrast till de dagsfärska bilderna måste jag ju visa en nostalgidito - liten, liten Isse-Pisse & syster Iris:

Älgjakten suger! Griniga gubbar i skogen suger!

Var i lagen står det att det är förbjudet att promenera i skogen, eller i utkanten av skogen, med KOPPLAD hund under älgjakten? Jag bara undrar....

Dessutom hälsar Igor: "Illgult är inte min färg!!!"

Nä, imorgon åker vi till stan :-)

Min pappa bor just nu, efter att ha fått en stroke i våras, på ett korttidsboende/rehab i Vårgårda. Igår ringde han mig: "Den där lilla, tjocka, snälla hunden du hade - vad var det för ras?" (Pappa kallade alltid Kevin för "den lilla, tjocka, snälla..." och han tycker att alla staffar är tjocka *ler*) Vi redde ut rasfrågan och han säger: "Jag har en sån i mitt rum just nu!"

Det visar sig att undersköterskan på hans boende har en staffetik, och har levt ihop med rasen ända sedan den första kullen föddes i Sverige på 60-talet. Hennes föräldrar köpte en valp ur den kullen när hon var barn, och sedan har rasen följt henne genom hela livet!

Jag tycker det var lite fint - det borde ju inte finnas någon som levt med vår underbara ras längre än så, eller hur?

Min Kevin tillsammans med Nicolaij och mina föräldrars gamla Candy, julen -99:

...börjar den förhatliga älgjakten *GRRRRRR*

Vart skall man ta vägen med en rysspojke med massa spring i benen?

Eller hur??!!!

Så kära staffeägare/f d staffeägare, hjälp oss då i vårt arbete för våra härliga staffordshire bullterriers bästa, för rasens framtid. 

Klicka på länken nedan och fyll i enkäten - det tar inte många minuter!

SSBTKs HÄLSOENKÄT

TACK!

Din hjälp är värdefull!

Finns det något bättre än att, ruggig blåst och kyla till trots, avsluta den dagliga skogsturen med ett uppfriskande höstbad? Igor - som inte ens doppade tassarna i sjön innan Julia lärde honom hur otroligt fantastiskt überkul det är -fortsätter i hennes fotspår och svarar ivrigt ett rungande "NEJ! Det finns det inte!" på frågan. Numera dyker han t o m för att dra upp näckrosornas rötter - precis som vår Prinsessa!