Min pappa bor just nu, efter att ha fått en stroke i våras, på ett korttidsboende/rehab i Vårgårda. Igår ringde han mig: "Den där lilla, tjocka, snälla hunden du hade - vad var det för ras?" (Pappa kallade alltid Kevin för "den lilla, tjocka, snälla..." och han tycker att alla staffar är tjocka *ler*) Vi redde ut rasfrågan och han säger: "Jag har en sån i mitt rum just nu!"

Det visar sig att undersköterskan på hans boende har en staffetik, och har levt ihop med rasen ända sedan den första kullen föddes i Sverige på 60-talet. Hennes föräldrar köpte en valp ur den kullen när hon var barn, och sedan har rasen följt henne genom hela livet!

Jag tycker det var lite fint - det borde ju inte finnas någon som levt med vår underbara ras längre än så, eller hur?

Min Kevin tillsammans med Nicolaij och mina föräldrars gamla Candy, julen -99:

...börjar den förhatliga älgjakten *GRRRRRR*

Vart skall man ta vägen med en rysspojke med massa spring i benen?