Jag vet att jag sällan talar om honom i extremt positiva ordalag. Jag vet att jag lätt snöar in på det jobbiga med honom, istället för att fokusera på hans positiva sidor. Jag borde bättra mig.

En av dessa positiva sidor är den gode ryssens fantastiska förmåga att samexistera med andra hundar - han tycker konflikter är obehagliga, han svarar helst inte på provokationer utan lämnar hellre en grälsjuk antagonist än att stå kvar med risk att provocera. Han lyssnar på vad den andre har att säga och delar gärna med sig av det som är hans. Detta gör att han lätt kan umgås med de flesta hundar och de flesta accepterar honom till slut, även om det inte varit kärlek vid första ögonkastet. Inte illa av en 5 år gammal okastrerad riesenpojke kan jag tycka, och faktiskt en väldigt sympatisk egenskap.

Tänk om vi alla kunde vara lite som Igor, bara lite grann? Tänk så mycket enklare allt skulle vara utan alla dessa intriger och dramer vi låter oss dras med i, utan egon och ha-begär. Om vi kunde lära oss att samexistera och faktiskt tycka att det är ok, trots att vi kanske inte älskar varandra och delar samma åsikter och tankar, om vi kunde visa lite mer tolerans och förståelse - tänk så mycket mer vi skulle få ut av arbetslivet, skolan, föreningslivet och våra personliga relationer med våra artfränder.

En utopi, javisst, för vi är ju trots allt betydligt mer komplexa varelser än en Igor. Men tänk om...