Att förtränga och vägra inse de fakta som travas upp framför ögonen på en är något människan är bra på. En del av mig vill köra på den linjen, men hjärnhalvan som lagrar minnen och erfarenheter kämpar emot.
Så nu sitter jag här och fyller i papper efter papper, denna gång för epilepsiforskningen på riesenschnauzer som bedrivs på SLU. Jag som trodde jag var färdig med det här... Aldrig mer, liksom. Men den grymma verkligheten är som den är, och det är lika bra att ta tag i det här nu, på en gång. Nu när man fortfarande orkar.

Glöm nu inte även ni som har härligt friska riesen över 7 år att lämna ert lilla bidrag till forskningen! Man vet aldrig vem som drabbas härnäst - det kan vara Din hund...