I förmiddags fick jag ett sorgligt samtal från en förtvivlad staffeägare, snart förmodligen f d staffeägare, från ett av våra grannländer. Ytterligare en förtvivlad familj till en epilepsidrabbad hund.

Det är tufft att ta emot dessa telefonsamtal. Allt kommer upp till ytan igen - virrvarret av känslor, maktlösheten, den outgrundliga saknaden... Samtidigt känns det bra att få göra det här, att kunna hjälpa till genom att bara lyssna och ärligt faktiskt förstå. Tyvärr verkar det vara så att många inte är lika lyckligt lottade som jag varit och är - med en uppfödare man kan prata med, som verkligen bryr sig och som finns där. Många har inte heller andra "hundvänner" att prata igenom sin oro, sin vanmakt eller helt enkelt sin glädje över de bra dagarna med. Det är viktigt, viktigare än man tror.

Under eftermiddagen fick jag ett sms från en fd arbetskamrat, ett sms som fick mig att både skratta gott och skaka på huvudet: "Jag har hittat en valp åt dig! Riesen/staffe-valpar på Åland!" Var självklart tvungen att ringa upp för att förvissa mig om det var ett sent 1a april-skämt eller om hon menade allvar - och hon menade allvar :-/

Ytterligare en (visserligen godhjärtad, men ändå...) människa som försöker bota mig från mitt mentala "jag-skall-aldrig-mer-skaffa-hund"-tillstånd och nu var hon lyrisk över att ha hittat den perfekta hunden för mig - som hon själv så entusiastiskt uttryckte sig: "DINA två raser i en, perfekt ju, och blandraser blir ju faktiskt inte sjuka!" Ibland blir man... ja, mållös...

Jamen tänk så fiffigt! Ingen ep, ingen cancer, ingen spondylos, bara glada kärnfriska hundar! *SUCK* Även om det här samtalet ju var åt det komiska hållet, så är det ändå sorgligt att dessa idéer lever kvar och att gemene man faktiskt inte förstår...