En gång i min ljuva ungdom ägde jag en hanhund av en helt annan ras än de jag har omkring mig idag. Trevlig, snäll, okomplicerad, helt ok att jobba med. Han hade toppenhöfter och -armbågar, vilket då var ganska ovanligt på rasen. Han var en sunt välkonstruerad kille, utan de överdrifter som kunde förekomma. Han vann han en hel del på utställning, sparsamt visad med flertalet cert, BIR och några grupplaceringar.

Min ungdom till trots hade jag en del år bakom mig inom hunderiet och hade med brinnande entusiasm tillskansat mig en hel del kunskap, både genom egen erfarenhet men framförallt genom att lyssna på och lära av "de äldre". Ändå var jag oerhört naiv och saknade massvis av både kunskap och erfarenhet, det inser jag idag...

Man ville använda min hane i aveln. Och jag slog bakut. Mitt svar var: "Absolut inte!"

I könsmognadsperioden, runt året där, hade han gått igenom en kort period av de hudproblem som ofta(st) poppade upp just då i rasen. De flesta hundars immunförsvar kämpade sig igenom den här tiden, men många levde sina liv med kroniska immunförsvarsrelaterade hudproblem. Och det visste jag ju, så därför var min envisa respons när frågan kom på tal alltid: "No way!"

I  min ungdomliga och faktiskt oerfarna enfald var jag oförmögen att se det stora hela. För mig var allt svart eller vitt - han hade ju faktiskt varit "sjuk" en gång. Han var ju inte perfekt!

Vad jag inte förstod då var det komplexa i att föda upp hundar. Jag insåg inte att man måste kompromissa, att man måste väga för- och nackdelar emot varandra. Att man faktiskt måste acceptera vissa skavanker och vissa "problem" när det finns större och framförallt allvarligare issues att jobba emot.

Jag kunde helt enkelt inte acceptera att man ibland måste använda den där kanske inte så supersnygga hanen med 2:or på höfterna (ja, det var på Den Tiden ;-)) pga hans sunda anatomi, hans friska hud och hans nya blodslinjer. Eller tiken med det där fula huvudet som gått igenom en 4-månaders period av lite hudknas i 1-års åldern, men som faktiskt hade en helt ok ledstatistisk bakom sig trots att man inte alls röntgat rasen under många år.

Jag förstod inte att avel inte är så enkelt som det kan se ut på papperet, att jag kanske var lite fel ute i mitt "frälsa rasen från ondo-tänk". Eller så ville jag inte förstå ;-)

Idag inser jag hur korkad jag var i min envishet och naivitet, att jag nog inte gjorde rasen den tjänst jag då var så säker på att gjorde. Min friska hane - för det var han, ända till sin död - hade behövts inom rasen, tack vare sitt temperament, sin sundhet, sin för Sverige unika linje på pappans sida, sin ledstatistik och sin exteriör.

Men det var betydligt enklare när världen var antingen svart eller vit.....