Den har varit lång. Eller den är lång. Om jag någonsin kommer att hamna på samma ställe inom hunderiet som jag var tidigare, med de mål och visioner och planer och drömmar jag hade då (och typ alltid haft), det vet jag inte. Och det är en sorg i sig.

Varför det blivit så här kan jag inte heller svara på. Inte egentligen.

Eftermiddagens långpromenad med Igor i det härliga vädret blev inte bara en trevlig promenad, utan faktiskt något lite djupare än så. 

Jag gick där på stigen och märkte att jag log åt hans tromb-lika framfart över stock och sten. Jag uppskattade hans ständiga kontaktsökande och vilja att vara till lags. Jag lade godisspår och gjorde små sökövningar, inte pliktskyldigt som jag brukar känna utan för att det helt enkelt var ganska kul. Jag tyckte om att vara ute, tillsammans med min hund. Vi hade trevligt. Och det slog mig - det var väldigt, väldigt, väldigt länge sedan jag kände så här...