I förmiddags fick jag ett sorgligt samtal från en förtvivlad staffeägare, snart förmodligen f d staffeägare, från ett av våra grannländer. Ytterligare en förtvivlad familj till en epilepsidrabbad hund.

Det är tufft att ta emot dessa telefonsamtal. Allt kommer upp till ytan igen - virrvarret av känslor, maktlösheten, den outgrundliga saknaden... Samtidigt känns det bra att få göra det här, att kunna hjälpa till genom att bara lyssna och ärligt faktiskt förstå. Tyvärr verkar det vara så att många inte är lika lyckligt lottade som jag varit och är - med en uppfödare man kan prata med, som verkligen bryr sig och som finns där. Många har inte heller andra "hundvänner" att prata igenom sin oro, sin vanmakt eller helt enkelt sin glädje över de bra dagarna med. Det är viktigt, viktigare än man tror.

Under eftermiddagen fick jag ett sms från en fd arbetskamrat, ett sms som fick mig att både skratta gott och skaka på huvudet: "Jag har hittat en valp åt dig! Riesen/staffe-valpar på Åland!" Var självklart tvungen att ringa upp för att förvissa mig om det var ett sent 1a april-skämt eller om hon menade allvar - och hon menade allvar :-/

Ytterligare en (visserligen godhjärtad, men ändå...) människa som försöker bota mig från mitt mentala "jag-skall-aldrig-mer-skaffa-hund"-tillstånd och nu var hon lyrisk över att ha hittat den perfekta hunden för mig - som hon själv så entusiastiskt uttryckte sig: "DINA två raser i en, perfekt ju, och blandraser blir ju faktiskt inte sjuka!" Ibland blir man... ja, mållös...

Jamen tänk så fiffigt! Ingen ep, ingen cancer, ingen spondylos, bara glada kärnfriska hundar! *SUCK* Även om det här samtalet ju var åt det komiska hållet, så är det ändå sorgligt att dessa idéer lever kvar och att gemene man faktiskt inte förstår...

och hamnade av en slump på australiensiska Brookshire's site. Jag har kikat runt där förut, har även haft mailkontakt med dem ang ep på rasen, men kunde ändå inte låta bli att klicka in mig på Tribute-sidan igen.

"The brightest light always shines for the shortest time" - ja, det känns lite så...

Imorgon är det min Prinsessas födelsedag. Det som skulle ha blivit hennes 8:e födelsedag...

Ibland är jag så arg. Så arg på den tyrann till sjukdom som stal min älskade Julias hjärna, som stal hennes liv! Just nu känner jag mig bara tom, igen... Det är så fel, allting!

När bilden ovan togs hade hon precis fyllt 1 år, och vi hade massvis med planer för vår vackra unga dam, både jag och Maria. Men det blir sällan som man tänkt sig - eller typ aldrig...

Jag saknar henne något så grymt!!!

MITT HJÄRTA!

av Sandra De Mers.

Läs den HÄR.

Jag må vara partisk i målet, men jag frågar mig ändå - varför tar så många människor i hundvärlden inte denna horribla sjukdom på allvar? Vad är det med just epilepsi som gör detta? Är det för svårt? För jobbigt att ens tänka på att just "mina" hundar skulle kunna drabbas? Vad?

Innan jag går vidare så måste jag göra klart att jag absolut inte vill trigga igång någon hysteri! Det finns många, många, många, många aspekter att ta hänsyn till när man föder upp hundar, av vilken ras det än må vara. Avel är svårt. Det är så mycket känslor involverade samtidigt som man måste ha en viss del av objektivitet, en viss del av hårdhet och lägga känslorna lite åt sidan allt som oftast. Nej, hysteri är det sista jag vill se inom den ras jag vurmar för!

Men jag upplever, och nu ännu starkare efter alla de samtal och mailkonversationer jag haft med uppfödare/hundägare i flertalet raser, att just epilepsi är en oerhört svår sjukdom att ta till sig när man tänker över sin avelsstrategi. Varför?

Jag vet att jag nu även talar för de drabbade ägarna till de ep-hundar jag haft/har kontakt med. För ja, man är drabbad även som matte och husse till en hund med epilepsi.

Sjukdomen är oerhört tuff, inte bara för hunden, utan även för omgivningen. Den tär. Den påverkar en betydligt mer än vad man inser när man lever med den. Man förstår sällan hur mycket den påverkat en förrän efteråt, när det tyvärr är över.

Epilepsi är skrämmande. Många blir rädda. Man förstår inte vad som händer, man vet inte hur man skall agera, man kan inte påverka det som sker i hundens hjärna eller i någon större utsträckning lindra. Man står maktlös inför lidandet.

Man är heller aldrig avslappnad, aldrig helt och hållet. Oron finns ständigt där: Vad händer om h*n får ett anfall när jag inte är hemma? Vad gör jag om anfallet kommer mitt i skogen/på bussen/när barnen ligger bredvid? Hur blir det på semestern, vad gör vi med hunden? Om h*n får anfall på anfall på anfall som inte går över och jag inte kan ta mig till veterinären fort nog, vad gör jag? Dessa är bara en liten del av de funderingar och den oro ep-hundarnas ägare uttrycker. Vad gör man då? Jo, samtliga jag talat med svarar: 'Man anpassar sitt liv efter hunden.'

Så även jag, självklart! Något annat alternativ fanns inte! Och visst, visst låter det fint att man gör allt för sin älskade familjemedlem, och visst, ett hundägande innebär alltid lite extra pyssel och kanske också vissa begränsningar. Men det måste erkännas - det är en oerhörd vardagstress man ständigt lever med, en stress som till slut blir till det normala.

Julia hade oftast ganska "lindriga" kramper, även om de blev något kraftigare men framförallt längre den sista tiden innan hon fick somna in. Och även om det var absolut hjärtslitande att se min älskade hund ligga fångad i kramper, så var förstadiet till själva krampanfallet det mest fruktansvärda och jobbiga i hennes fall.

24 timmar innan, vissa gånger upp till 2 dygn innan, började hon förändras - hon blev orolig, reagerade på minsta lilla ljud, hon drog sig undan. Hon var rädd. Det jag minns starkast, och som fortfarande får mina ögon att tåras, är hennes blick. Blicken som normalt strålade av självklarhet, trygghet och kärlek, var borta. Istället sade hennes blick: 'Jag är inte trygg här, jag är inte trygg med dig...' 24-48 timmar är lång tid. Det gjorde så ont!

Jag lärde mig hur som helst snart att detta var tecknet på att ett anfall var på gång, och jag försökte göra allt så lugnt och stillsamt som möjligt för henne här hemma, och såg helt enkelt till att finnas här för henne.

När anfallet väl var över kunde hon vara trött, en stund, men snart var hon Den Riktiga Julia igen.

Självklart färgas man av sina personliga erfarenheter, positiva som negativa. Jag har haft hund sedan jag var 11 år, så gott som alltid, förutom nu, minst två, så jag har hunnit uppleva både det ena och det andra vad gäller sjukdomar och hund - allergier och andra hudproblem, kroniska magproblem, cancer i olika former, hjärntumör, allvarlig spondylos... Utan tvekan är epilepsi det värsta jag varit med om!

Sjukdomen är så komplex - den kan se ut lite hur som helst, det finns inga egentliga svar, ingen klockren behandling/medicinering. Den konstanta oron, stressen. Känslomässigt är det oerhört tungt - hunden är allvarligt, obotligt, oåterkalleligt sjuk, men ändå så helt igenom jättefrisk emellan anfallen. Just detta gör det så svårt och man lever ständigt med frågorna: Gör jag rätt? Hur dåligt mår h*n? När är det dags att sätta stopp, egentligen?

Ni som känner mig vet att jag inte låter något djur lida. Att få somna in, lugnt och värdigt utan plågor, är en ynnest våra djur har och hur vidrigt jobbigt det än är, och hur mycket tårarna än flödat, har jag alltid varit stolt över att kunna ge dem den gåvan i tid. Men med epilepsi... Det är svårt!

Vissa påstår att hundar med ep inte lider - de är inte medvetna under anfallet, m a o "är det ingen fara". Jag tillstår att likväl som att ingen hunds anfall är identiska, anfallsfrekvenserna varierar osv så varierar även lidandet.

Hur definierar man då lidande? Under Julias "ångestattacker" (i brist på ett bättre och hundigare ord) mådde hon definitvt inte bra, inte bra alls. Hennes stresstålighet blev även sämre och sämre ju längre tiden gick. Likadana iaktagelser har jag hört ifrån många andra hundägare. Har man dessutom som jag arbetat med en människa med mycket komplicerad epilepsi och allt det fört med sig för den individen, så vet jag att sjukdomen kan innebära mycket, mycket stort lidande även för människor - trots att inte heller människan är medveten under själva krampanfallet.

Varför skriver jag då detta? Jo, en av ägarna till en ep-staff bad mig om det för ett tag sedan, och efter ett samtal med en kvinna som jobbar med epilepsi i en helt annan ras häromdagen, kände jag att det var dags. Kanske kan det ge en liten förståelse för hur det faktiskt är att leva med en hund med epilepsi.

Man är inte klar över arvsgången än, men i många raser tror man starkt att sjukdomen har en autosomal recessiv arvsgång. I flera raser och länder pågår forskningsprojekt för att hitta genen/generna som orsakar ep.

Innan vi har några egentliga svar så kan vi i avelsarbetet inte göra annat än att ha sjukdomens seriositet i åtanke, använda vårt sunda förnuft och göra väl genomtänkta val. Vi måste vara ärliga och öppna. Är du drabbad? Du är inte ensam, jag lovar!

Jag, och många med mig, ber er helt enkelt - tänk efter!

Epilepsi-projektet på staffordshire bullterrier: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi

Saknar så det gör ont   

1000 TACK Maria & Matthias! 

Ni är one of a kind!

KRAM!

Ett superbra inlägg om DNA-tester signerat staffeklubbens UK-Hanne:

http://kennelskybar.bloggplatsen.se/2010/07/04/3204297-dagens-dna-tester-for-hund-en-utmarkt-mojlighet/

Passar dessutom på att, återigen, puffa för epilepsi-forskningen på staffordshire bullterrier:

http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi

Forskarna behöver fler blodprov, ifrån både friska och drabbade hundar samt även - mycket viktigt - ifrån kullsyskon och framförallt föräldrar till drabbade individer.

Ja, i tisdags fick jag nog. Orkade helt enkelt inte vara kvar hemma där varje skrymsle och varje vrå, hela atmosfären skriker: Julia! Så jag flydde. Slängde in lite kläder, dator, hund och hundgrejer i bilen och drog.

Så nu sitter jag här i stugan utanför Vårgårda och försöker hitta någon form av balans igen. Igor ligger här på mina fötter i detta nu, och även han behöver nog "finna sig själv" som ensamhund.

I morgon bär det av hemåt igen, men det har verkligen varit guld att kunna vara här. Lite neutral mark, ett litet andningshål.

Inte har jag gjort mycket inte - suttit och tittat ut över sjön, funderat, skrivit, sovit, ätit, strosat runt lite med Igor... Existerat.

TACK ALLA, för stöttande mail, blogginlägg, meddelanden och telefonsamtal!

Att jag aldrig mer skall få mötas av hennes vackra, lyckliga ögon, aldrig mer få se, höra, uppleva, känna, leva tillsammans med min Julia... Det känns bara så... så konstigt och så FEL!!!!