Ibland förbannar jag facebook. Hade inte facebook funnits hade jag varit lyckligt ovetandes om att det snöat på Ekerö och i Sandviken och här och var, nu satte det istället igång en lavin av ångest inför vad som komma skall.

Sitter här i natten och försöker peppa mig själv - jag menar, överlevde jag det här borde jag ju överleva ALLT liksom...

Och när en annan är kräkfärdig av vinterångest brukar vissa känna precis tvärt om...

...att jag kunde vara en normal hundägare, inte fast i hundnörd-facket liksom. Tänk så mycket enklare allt vore!

Nåväl, jag skall inte sitta här och filosofera natten lång, inte just inatt iallafall. Imorgon packar jag bilen och åker ner till Vårgårda för en knapp vecka, och jag tänker komma iväg i dagsljus för en gångs skull, så -

GOD NATT!

Och Å som i Ånna!

I helgen hade jag äran att få spendera dryga dygnet med jordens trevligaste rottweiler, LP1 SE UCH Garpenborg's Ånna!

Är man svensk champion och rottis (för det är ju som bekant inte helt enkelt att erövra titeln inom rasen) så vore det ju dumt att inte åtminstone försöka knipa åt sig även den finska championtiteln - så Ånna, jag och Herr Ryss åkte till Åland. Ett excellent och en 3:e placering i championklassen, slagen av två verkligen jättefina tikar, blev resultatet. Men inte deppade vi ihop för det, och det tror jag inte hennes kära uppfödare eller ägare gjorde heller. Friskt vågat - ibland funkar det, ibland inte :-)

Vi hade en supermysig resa med, förutom en trevlig utställningsdag, Ånna-mys i husbilen och promenader i den Åländska naturen där den 6-åriga damen spontant visade mig sina balanskonst-färdigheter och andra trix en väluppfostrad rottis minsann kan :-) Vi connectade fort, Ånna & jag, ni vet sådär så att det känns som om man känt och levt tillsammans hela livet... En ganska mäktig känsla faktiskt.

Fantastiska hund!  

Är hon inte ljuvlig? En bild från i våras, från Västerås, där hon tog sitt sista cert, blev champion & BIM. Fotograf: en tårögd Madame Garpenborg :-)

Roligt var det också att få umgås lite med Ullis & Kiina, Nicolaijs dotter. Det var ett tag sen nu, det går alldeles för länge mellan gångerna vi träffas. Så himla tråkigt bara att det visade sig att Kiina inte mår riktigt bra - jag håller alla tummar i världen & tänker på er, det vet ni!  

Hade tänkt plocka med mig lite havtorn, men trädet som var smockfullt av små c-vitaminbomber en månad tidigare var nu helt kalt från bär... Byns fåglar lär ha fått sin vitaminkick iallafall :-)

TACK NINA, än en gång, för lånet av ditt underbara hus!

  Vår BAILEY  

1998-11-11 - 2012-09-26

Han var STOR hela han.

STOR som en stor dvärghund, STOR i personligheten, STOR i maten, STOR i sina ömhetsbetygelser, 

en STOR individ med ett STORT hjärta.

Han var inte vacker, men hans storhet gjorde honom vacker.

Han var mer hund än katt, ja, faktiskt nästan mer mänsklig än kattlik.

Han levde halva livet tillsammans med mig och hundarna, och andra halvan av livet levde han hos en av mina bästa vänner. Vi tillhörde honom båda två, det visste han om och visade klart och tydligt.

Att aldrig mer behöva tvärnita med bilen för att flytta på en Bailey som ligger och vilar mitt på vägen känns märkligt...

Att aldrig mer få se en svart jättekatt springandes komma en till mötes när man öppnar dörren till hans hem känns märkligt...

Jag gillar inte märkligt, men jag måste acceptera det.

Och jag får glädjas över det fantastiska katt/hund/Bailey-liv han fick leva i nästan 14 år.

VI KOMMER ATT SAKNA DIG, ALLTID!

Alla dagar borde få inledas med en strandpromenad vid havet...

Maneter, maneter, maneter...

På eftermiddagen åkte vi en sväng till Ystad, och det blev ett strandbesök även där.

Blåst, vatten, sand och att springa, springa, springa gör Herr Ryss lycklig!

Den lokala lilla lanthandlaren i Vitaby är ingen vanlig lanthandel, snarare en delikatessvariant (anpassad för traktens många Stockholmare måhända?) En toppenaffär hur som helst - de hade t o m färska grisknorrar :-)

Middag ute, inte helt fel...

Normalt brukar morgnarna med en Igor i huset vara turbulenta fram tills frukosten är serverad, men jag har lärt mig att slänga fram maten med blixtens hastighet för att sedan återgå till sömnens ljuvliga land. Normalt somnar också Igor om och kan sova många härliga timmar. Men inte när man är på semester tydligen :-/

En skäggig studsboll på 50 kg, med en grym höger och glittrande ögon som, om den kunnat prata, hade skrikit "Kom igen NU!!!" är liksom svår att ignorera, så det var bara att ge sig av mot stranden...

Mängder med maneter låg uppe på strandkanten en bra bit från vattnet - torkar de ihjäl där, eller lever de tills havet behagar hämta hem dem igen?

Tänkte fota en liten manetstackare...

I måndags, efter att ha jobbat natt och inte hunnit sova många timmar, halvsjuk, småfebrig, med en brinnande, kliande hals, åkte jag & Igor iväg till Rita & Tango för avfärd mot Österlen och en knapp veckas minisemester. Men WTF, sjuk kan man väl vara även i Skåne? :-)

Efter dryga 7 timmars bilresa - vem var tröttast? Ja, inte var det vi tvåbenta...

Denna plats blev Igors favoritplats redan förra gången vi var här. Ja, när soffan blivit för varm förstås :-)

Bild från tisdagskvällen...

Och torsdagen...

För övrigt borde det vara lag på att man jobbar tre veckor och är ledig den fjärde. En sådan här minisemester i månaden - tänk vad bra man skulle må! :-)