Inget ont om värmen, men den gode Igor blir lite lätt rastlös i den värme vi välsignats med idag - det är ju alldeles för varmt för några mer krävande aktiviteter, både för oss tvåbenta och för de med fyra ben. Så i väntan på kvällen och lite svalare temperaturer blev det lite lätt godissök för rysspojken:

önskar vi er alla! :-)

Klarar vi oss utan regn tror ni???

från lille Eddie, Winniehurst Native Tongue, kom häromdagen :-)

Tack Eddie & matte Ingela!

Garpenborg's Zäta på kollo hos "mormor" & mamma Julia i juli förra året:

ÄNTLIGEN sista certet för Miss Vild & Vacker, Garpenborg's Underverk!

Så många gånger har det varit så nära, så nära, sååå nära för er Vera - ibland är det bra att vara envis :-)

KRAM!

För oss som känner Zören säger rubriken allt - Zören med ett utropstecken! ;-)

När det bara regnar och regnar och regnar, man oroar sig för än den ena än den andra, och man dessutom strax måste iväg och jobba (dagtid! Inte något jag är van vid direkt...) livade det upp i allt det gråa och blöta när den här bilden damp ner i mailboxen - Miss Js härliga charmör till son, Garpenborg's Zören:

såg det ut så här hos kennel Garpenborg på Gamla Bromstensvägen!

Maria hittade den här bilden i sina gömmor ikväll - lilla Julia med sina sju tjocka, feta och ack så söta Z-valpar :-)

Bilden frammanar många minnen och känslor, både glädje och sorg. Jag tänker på min älskade Nicolaij som lämnade oss 10 dagar innan de här små underverken föddes... Jag tänker på lille Ian som aldrig fick bli vuxen pga en svårläkt knäfraktur, och framförallt på fina Azta som somnade in i tisdags pga sin epilepsi...
Självklart tänker jag också på de som finns kvar, och är oerhört stolt och glad över Nosa, Zelma, Zören, Hedda och charmige och mycket speciella Malte - många kramar till er alla från "mormor" & mamma Julia :-)

Igår kväll och idag på morgonen skulle jag hjälpa min kompis Maria med hennes hundar - ta ut och rasta dem, ge dem mat och lite sånt. Maria bor i en kohage! Torpet är hur gulligt som helst, men för att komma dit måste man ta sig igenom hagen där X antal kor (eller det är nog ungdjur tror jag) lever och betar och helt enkelt EXISTERAR - och jag är inte speciellt förtjust i kosläktet...

Igår kväll gick det bra på väg upp till torpet. Kossorna höll sig på betryggande avstånd, upptagna med vad det nu är kor sysselsätter sig med. Men när jag skulle därifrån..... Djuren kom närmare och närmare, jag gick snabbare och snabbare, mina förföljare ökade takten de också, mitt arma hjärta höll på att hoppa ur kroppen kändes det som... Nästan framme vid bilen var de så nära att jag kunde känna deras andedräkt i nacken... FY!

Och i morse skulle jag dit igen... Precis som kvällen innan uppehöll de sig med annat när jag med snabba steg gick upp emot det lilla torpet, men jag hade knappt hunnit släppa ut hundarna förrän de stod där, hälften av flocken på 30-40 djur - i samlad tropp, nyfiket spejandes över staketet... HUUUUUUU :-/

Jag tycker inte om kor!